Visst är det provocerande att det finns kvinnor som väljer att vara
hemma med sina barn.
Jag älskar att provocera människor genom att vara hemma. Att vara en
närvarande förälder.
Mamma, moderskap, kvinnlighet... åh, vilka vackra ord.
Det är riktigt fult att tycka att barnen är viktigast och än värre är
att säga att mammor är viktiga.
Hur länge behöver ett barn sin mamma? Vet ni det ni som tycker att
pappan kan ta över direkt? Ni som ser amning endast som mat.
Jag betraktar mig som jämställd eftersom jag själv väljer mitt liv.
Lönsamt är det inte, men det kvinnor väljer är sällan det. Är det då
valet eller värdet som det är fel på?
Vill vi ha jämställdhet måste vi kunna samarbeta först och främst
kvinnor emellan och definitivt kvinnor och män emellan. Aldrig i livet
att det ska gå ut över våra barn! Barnen är redan en utsatt grupp som
behöver bli sedda och få mer tid med vuxna.
Vad som provocerar mig är alla självupptagna, självförverkligande
kvinnor och män som ser barn som några som finns till för de vuxnas
skull, några som ska pressas in i vuxenmallen, så att den går ihop på
"rätt" sätt. De kvinnor och män som gör som alla andra utan att ens
reflektera över barns behov. Vuxna människor som är högutbildade men
inte det minsta lyhörda.
Barn tar tid - och tid är nu.
Jag älskar mitt liv, mina livsval, mina barn, min man och min
kvinnlighet. Och jag älskar det moderskap som får mig att växa som
människa.
Att vara i nuet är liv, och att vara med barn innebär en fullständig
livsnärvaro.
Det är en merit att vara "hemmafru" och uppriktigt sagt känner jag mig
som en rebell. Att välja så politiskt inkorrekt och samtidigt veta att
det är så rätt.