Tiden. Jag funderar ofta över den. Ibland på det filosofiska viset, frågor som: Vad är Tid? Hur uppfattar vi den? Existerar den verkligen?
Och ibland på det betydligt mer jordnära sättet: Var det verkligen så himla smart att uppfinna klockan?

Det är så att man kan grubbla sig fördärvad, men svaret jag kommer fram till på den sistnämnda frågan är nästan alltid Nej.
Jag hade verkligen föredragit en klocklös tillvaro, tror jag, en tillvaro där tiden bara kunde mätas på ett ungefär med hjälp av solen, månen och årstidernas växlingar. Kanske skulle man kunna kalla det en urtidstillvaro? Tillbaka till Urtiden. Snart på en biograf nära dig.
Snart förresten. När är snart? Min två och ett halvt år unge son Louis tycker inte att snart är något godtagbart alternativ. Det är nu som gäller. Nu. För en mycket ny människa är snart något ofattbart, något obegripligt. Och borde kanske egentligen vara det för oss alla.
Men man kan väl säga att vi med tiden lär oss att vänta. Vi lär oss att tänka linjärt och räkna med ett sedan. Men när man är liten är det omedelbara nuet allt som är, allt som någonsin kan vara.

Jag kan tycka att detta är någonting vi hör alldeles för lite om i samtalen kring barns väl, kring barnomsorg och förvärvsarbete och det nya innebegreppet ”livspusslet” - ett ord som jag för övrigt tycker väldigt illa om. Jag vill inte tänka på mitt liv som ett pussel där olika mer eller mindre kantiga bitar ska pressas ihop till något som ska påminna om en helhet, nej, jag vill mycket hellre tänka på livet som ett flöde, en rymd där allting samverkar och rör sig på ett dynamiskt vis. Det handlar om rytm. Att vara i sin egen rytm och på så sätt i harmoni med omvärlden. Hursomhelst, det här med Barnet och Tiden: Om jag är liten och inte förmår föreställa mig ett sedan, eftersom jag ännu inte lärt mig att tänka linjärt, hur upplever jag det då att bli lämnad i en främmande miljö med främmande människor, som säger att mamma eller pappa ska komma snart? Hur upplever jag det när människorna omkring mig signalerar ”bråttom” eller ”skynda” när jag inte förmår greppa tiden som någonting mätbart?
Varför talas det inte om barnets upplevelse av o-tid? Om barnets omedelbarhet i förhållandet till omvärlden?

I sin fina och mycket läsvärda lilla bok Zander och tiden skriver Emelie Cajsdotter om sina samtal med djur. I ett kapitel berättar hon om sitt möte med de ovanliga och uråldriga tuataraödlorna på Nya Zeeland. Hon skriver: ”Mötet med tuataraödlorna påminde om [...] hur bråttom vi har och att vårt tidsperspektiv i ett större sammanhang är så kortsiktigt. Det gav också en tanke om hur vi, i vår iver att snabbt förflytta oss framåt, inte bara själva kommer i obalans med tiden; vi rubbar även naturens egen rytm. Och effekten av vår brådska kan vi inte se. Så långt fram i tiden kan vi inte skåda.”

Kanske vågar vi, som samhälle, inte heller titta närmare på konsekvenserna, tänker jag. Kanske anar vi, som samhälle, de förödande effekterna av stressen och obalansen och det vi kallar brist på tid. Men det är så stort, så allt omfattande.

Därför kommer det till sist an på var och en av oss, som individer, att i möjligaste mån göra någonting sant och värdefullt av Tiden, att dela den med människor och företeelser som betyder någonting för oss. Att ge Tid till våra barn, att förvalta våra relationer så att de förhoppningsvis kan växa och blomstra. Så känner jag att jag helst vill använda den tid jag har. Vare sig den nu verkligen existerar eller inte. Här och nu är den iallafall högst påtaglig och verklig. Ingenting att grubbla över. Nej, här och nu är det utmaningen i att bara vara som gäller. Mitt i allt som är, mitt i detta eviga ögonblick. Nu och nu och nu.