Jag såg nyligen dokumentären om Fi – Feministiskt Initiativ, och även en intervju med Tiina Rosenberg i Gomorron Sverige.

Det som slog mig i dokumentären om Fi var avsaknaden av något nytt. Var finns sprängkraften? Gudrun Schyman ältade på om jämställdhet tills käkarna nästan gick ur led – på mig – av alla gäspningar. På ett torgmöte passade Schyman på att hojta ut en fråga till valstugearbetarna runt omkring, om deras parti vill ha jämställdhet. Alla svarade naturligtvis ja, helt lydigt. Själv tittade jag upp under TV-fåtöljsfilten och väste ”nej” in i TV-rutan. – Nej, jag vill inte ha din jämställdhet Schyman! Den strider mot bättre vetande och bortser från den mänskliga naturen och små barns behov. Schyman och hennes gelikar behöver inse att feminism aldrig kan behandlas separerat från frågor om barns behov.

Intressant hade varit att få lyssna mer till Tiina Rosenberg, professor i genusfrågor, som blev så illa åtgången i media. I morronsoffan gjorde hon ett sympatiskt intryck. Hos Rosenberg finns både djupa tankar och en rakryggad hållning och idealitet. Vilken skillnad mot några av Fi’s andra förgrundsfigurer som skildrades i dokumentären, som inte orkade högre än att säga att de var arga över patriarkatet och orättvisorna.

Enligt Rosenberg är Alliansregeringen det största hotet mot all utveckling i rätt riktning, i alla frågor. Jag undrar hur hon kommer fram till den slutsatsen. Själv tror jag att vänsterfeminismen är grunden till mycket av det som gått snett i samhället. Den har fullt fokus på vuxnas behov och behandlar barnen styvmoderligt. Det räcker inte att vara arg över missförhållanden. Man måste försöka förstå roten till det onda, och där skiljer olika feministiska riktningar sig åt. För mig är förklaringen med patriarkala strukturer långsökt, och fördömandet av kärnfamiljen är verklighetsfrämmande. Resonemanget strider mot den mänskliga naturen. Jag tror snarare att det är så enkelt (och så svårt) som kärlek såsom bristvara. Alltför många små barn upplever för lite kärlek och tolerans. En människa som är fullpepprad med kärlek och omsorg från tidig barndom får en ganska pålitlig vaccination mot att själv vilja gå över gränser och kränka andra. Man far helt enkelt för illa själv, av dåligt samvete. Kärlek öppnar dörren till inlevelseförmåga och empati. Den tidiga barndomen är nyckeln, vilket också bekräftas av modern forskning.

Att föräldrar vill ha tid och möjlighet att ösa kärlek över sina barn står bortom alla tvivel. Många kommer att nappa på den kommande valfrihetsreformen som ska bli verklighet i många kommuner. Äntligen kan föräldrar se fram emot ekonomiskt stöd för att vara hemma lite längre med sina barn. Haros trägna arbete ger resultat till slut. Detta arbete stöder sig på en kombination av glödande och spontant engagemang hos medlemmarna och en väl genomarbetad teoretisk grund, där valfrihet, jämställdhet och föräldraskap är intimt sammanlänkade. Så nu kan den sanna feministiska kampen börja på allvar! Haro!