Ansvar bör man ju ta, men hur? En del tycks ta ansvar lika lättvindigt som en del politiker och andra, som tar sitt ansvar genom att avgå från alla problem de ställt till med men med lönegaranti, fallskärm eller bonusar. Ibland blir de befordrade snett uppåt till någon sinekursasyl, där de förhoppningsvis inte gör så stor skada, men likväl uppbär hög lön och därmed stjäl resurser från samhället. Tyvärr fingeras det allmänt i den politiska debatten, att när någon får lön så utför vederbörande ett samhällsnyttigt arbete. Ju högre lön desto nyttigare insats! Omvänt anses tyvärr, att de som inte har lön eller andra förmåner inte heller gör någon nytta oavsett vad de uträttar. Detta ruskiga resonemang drabbar främst kvinnor, vilkas oegennyttiga och oersättliga men osynliggjorda arbete varken finns med i den national-ekonomiska eller politiska kalkylen. Det nya och självutnämnt enda arbetarpartiet borde ha ett särskilt ansvar för en djupare analys av begreppet ”arbete”. ”Arbete ger frihet” skrev en moderatkvinna aningslöst på sin blogg, men egentligen är hon väl inte ensam att snudda vid den illa beryktade parollen: ”Arbeit macht frei”, eftersom ”endast lönearbete medför frihet och oberoende” är det, som den svenska statsfeminismen alltid har predikat…

Tar staten ansvar för alla sina medborgare, när medborgarrätt p.g.a. inkomstbortfallsprincipen heter anställning och lönegrad? Vad är välfärd? Består den bara av statliga och kommunala insatser? Vad skall f.ö. staten göra? Hur är välfärd relaterad till välmående, välgång, välgörenhet och välstånd? Skall alla former av välfärd vara obligatoriska för medborgarna? Mona Sahlin nämnde tänkvärt i samband med sänkt skatt för pensionärer, att de behövde mer pengar för att klara sin ”egen välfärd”. Apropå pension borde väl den även för dem, som i sitt liv utfört en osynliggjord kvinnoinsats, vara tillräckligt stor, för att de självständigt skulle kunna leva på den. Man hör sällan partierna nämna en realistisk siffra för hur hög en rimlig grundpension bör vara. Den borde väl åtminstone ligga på den nivå, som man annars kallar existensminimum? Fega politiker, nämn denna siffra för de drabbade, så de ser hur lågt ni värderar dem, trots alla överord om att ingen ”skall lämnas efter”!

Egen välfärd är till skillnad från expertuttänkt och myndighetsbestämd välfärd något att ta fasta på. Allas vår Mona brukar anföra ”till alla efter deras behov, av alla efter deras förmåga”, men vem skall avgöra behovet? Kanske individen själv? Denna inställning ligger nära till hands, då hon i en ideologisk debatt definierade ”rättvisa” såsom ”rätten att vara olika”. Göran Hägglund var i valdebatten inne på något liknande: ”Jag gillar sill men skulle aldrig tvinga någon att äta sill.” Om nu någon medborgare producerade sin egen välfärd på det sätt hon eller han bedömde vara bäst, vore det då inte att betrakta som ett arbete, som förtjänar ekonomisk erkänsla? Att själv producera den välfärd, som staten tagit på sig ansvaret för att tillhandahålla, innebär ju att statskassan sparar pengar och det borde väl vara lovvärt? Om således t.ex. en hemmapappa producerar omsorg åt sina egna barn borde det väl ses såsom ett arbete, som förtjänar ersättning från välfärdsstaten. Vad som skall betraktas som oavlönat arbete är ingalunda naturgivet utan beroende av ett politiskt beslut. I ett välfärdssamhälle, där de makthavande litar på sina undersåtar, borde de senare uppmuntras att själva utföra de nyttigheter, som staten garanterar. Varför gå över ån efter vatten?

Till sist en samvetsfråga: Kan man verkligen säga, att man tar försörjningsmässigt ansvar för sina barn, om man varken personligen ger dem omsorg eller själv bekostar och övervakar en sådan? Det sägs, att dagis behövs för annars kan inte föräldrarna lönearbeta och därmed försörja sina barn. Men dagis är ju till för att föräldrarna skall slippa försörja dem i omsorgshänseende, ty vilka skulle kunna betala de fulla dagiskostnaderna via häftiga skatter eller annorledes? Men starkt subventionerad offentlig barnomsorg kan väl vara OK i ett välfärdssamhälle under förutsättning, att den s.k. familjepolitiken inte bespottar och nedvärderar de föräldrar, som verkligen försörjer sina barn genom att ge dem omsorg i hemmet. Varför kan inte ens Kristdemokraterna lämna den stigmatiserande beteckningen ”vårdnadsbidrag” för en ynklig allmosa, när alla dagisutnyttjare får ett omsorgsbidrag ojämförligt mycket större? Må både valets röstboskap och makthavarna in spe tänka djupare på begreppen ”eget välfärdsarbete”, ”egenmakt” och ”eget personligt ansvar”. Den hittillsvarande valretoriken lämnar åtskilligt mer att önska! När dessa rader kan läsas är dock valresultatet klart och oavsett utgång står det redan klart, att Haro kommer att behövas minst en mandatperiod till. Vi tar vårt ansvar såsom en ropandes röst i öknen. Det är dock trist att alltför länge behöva så på hälleberget och bland törnen…