I dag är det bara några månader kvar till riksdagsvalet. Ett val, som
åtminstone för statsvetare verkar bli mycket spännande. En ny
oppositionsallians har uppstått plankad efter det vinnande konceptet förra
gången. Det anmärkningsvärda är, att socialdemokraterna för första gången
sedan Hjalmar Branting inte längre betraktar sig såsom ett majoritetsparti
med förstfödslorätt att regera Sverige. Intressant är också, att vi för
första gången riskerar att få kommunistiska ministrar. Också i övrigt
består den nya alliansen (eller skall vi kalla dem axelmakterna?) av omaka
sängkamrater med ett mycket vagt gemensamt handlingsprogram. Deras
formella enighet före valet nog kommer att resultera i en hel del dispyter
och kattrakande efteråt. Den gamla alliansen har ju åtminstone till
skillnad från s.k. borgerliga regeringar lyckats hålla sams inbördes även
om det mest rafflande budskapet nu tycks vara ett gäng brandgula bokstäver
underligt staplade. Och en vilja att stå i spetsen för färden in i
framtiden, förstås. Blaha, blaha! Och förmenta borgare, som kör sina små
barn med pansartruckar mellan sitt ”gated living” och kommunala barnhem,
är en löjlig anomali!
Men tillbaka till politologiska fakta och argument! Riksdagen kan få ett
ytterligare politiskt parti – Sverigedemokraterna – som de övriga inte vet
hur de skall hantera och som dessutom kan få vågmästarställning. Tre
riksdagspartier riskerar att ramla ur: Kristdemokraterna, Centerpartiet
och Vänsterpartiet. Om något eller flera av dessa möjligheter inträffar,
så förändras det politiska landskapet. Miljöpartiet, som hängt på
gärdesgården förut, verkar nu däremot bli det tredje största partiet.
Frågan är om Socialdemokraterna på sikt klarar ett stort Miljöparti?
Visserligen har de en rutin på att mala ner stödpartier, men denna gång
blir det svårare, eftersom Mona Sahlin redan i förväg har proklamerat ett
gemensamt regerings-alternativ. Och stackars Mona ryker säkert, om hon
inte lyckas sy i hop en regering. Talet om toblerone-politik applåderas
säkert i hemlighet av hennes allt annat än lojala partikompisar. Pär Nuder
vilar i vassen med ett ironiskt glas Alles verloren och Östros är säkert
flexibel. I ett parlamentariskt diffust läge kommer Mp att få skamliga
anbud även från moderathåll, som hittills varit obegripligt rabiat
miljöfientligt, men Reinfeldt är nog hur pragmatisk som helst vid behov.
Miljöpartisterna kan väl lika gärna som liberaldemokraterna i England med
brösttoner och krokodiltårar förklara, att de måste ta sitt politiska
ansvar för att landet skall få en handlingsduglig regering?
Vad gäller det enda parti, som något litet går åt Haro-håll, nämligen KD,
så är det liksom övriga androcentiskt, d.v.s. man uppskattar inte
hemmaomsorgen till sitt rätta samhälleliga värde. Man är dock beredda att
höja allmosan något, men behåller det stigmatiserande namnet
vårdnadsbidrag. Inför en barnomsorgspenning lika för alla barn och
beskatta den! Det kommer att gynna de sämst ställda. En tanke, som de med
hjärtat till vänster har övergivit sedan länge. De hyllar ju principen:
medborgarrättigheter skall stå i proportion till inkomsten! Allt för att
muta mellaninkomsttagare och därmed behålla makten. KD, liksom andra
partier, borde i stället arbeta för ett jämställt könskontrakt inom
äktenskapet, som reformerat borde kallas medföräldraskap. Fundera gärna
ett slag på vad det konkret skulle innebära! Ett medföräldraskap är som
ett företag, där rimligen inte bara försäljarnas eller de direkta
pengaindragarnas arbete skall erkännas. Den konstruerade dikotomin mellan
avlönat och oavlönat arbete borde naturligtvis upphävas. Man bör
naturligtvis värdera allt nyttigt arbete i stället för att fingera, att
allt avlönat arbete är nyttigt. Detta borde de få kvarvarande feministerna
kämpa för, exv. Schyman och Fi, som fick statsbidrag som icke-politisk
kvinnoorganisation, men som nu ställer upp i valet. Problemet är, att även
dessa bekänner sig till en arbetslinje med mannen som norm!