Det finns en linje i de frågor jag vill lyfta. Det handlar om barnet. Barnet är utgångspunkten för hur jag tar ställning i politiska frågor. För mig handlar det aldrig om barn som kollektiv utan om det specifika barnet, med en egen själ. Barnet är en egen person som måste bemötas med respekt. Det barn vi en gång var bär vi alltid med oss inombords, och de erfarenheter vi gjorde som barn färgar av sig på hur vi förhåller oss till omvärlden resten av livet.

Barn måste ha en representant som för deras talan innan de kan tala för sig själva. En personlig representant som känner barnet väl och som kan tolka barnets signaler och önskemål. Den viktiga uppgiften är föräldrarnas. Men vi kan se en tendens i Sverige att vilja luckra upp den rättigheten för barn och föräldrar, så att staten via politiker och tjänstemän istället ska kunna föra barns talan, med åberopande av att föräldrar inte har kunskap nog att tillgodose sitt barns behov.

Det är förvisso så att det finns föräldrar som inte mäktar med sitt föräldraskap, och att det går ut över barnet. Det är en egen problematik. Men de flesta fungerar alldeles utmärkt som föräldrar och är de i särklass viktigaste personerna i barnets liv, med egna tankar och drömmar om hur ett gott liv ser ut. Drömmar som tar form i samspel med barnet.

Politiker anno 2010 är hopplöst omoderna och bakåtsträvande. De fokuserar på lydnadspedagogik i storgrupper, när det är anknytning, lyhördhet och goda relationer på individnivå som skapar framgång. Föräldrar har ett överväldigande försprång framför pedagoger, utan att ha studerat pedagogik en enda timme, eftersom de älskar barnet och står det nära. De är därmed en väldigt stor, undervärderad och outnyttjad resurs.

Det man kan lita på är, att om barns grundläggande behov av trygghet och nära, goda relationer tillgodoses, så utvecklas de och lär saker av glädje och av bara farten. Om de så inte ser röken av en förskola eller skola under hela sin barndom, lär barn av egen kraft, nyfikenhet och självbevarelsedrift, vartefter de blir medvetna om vad som är gångbart i deras omvärld.

Men de behöver guidning och stöd av en lyhörd vuxen som tycker om just det enskilda barnet och kan hjälpa det att söka kunskap. Finns inte föräldern där måste det finnas en ställföreträdare som har tid och ork att ta personligt ansvar för barnet. Så fungerar det, antingen politikerna gillar det eller ej.

I Sverige finns en stor rädsla för det annorlunda; en rädsla som man politiskt bearbetar genom likriktning. Man vill från politiskt håll gärna detaljreglera precis vilka ingredienser ett barn ska ha i sin tillvaro, och man ser helst att alla rör sig i likartade sociala miljöer. Det finns väldigt litet spelrum kvar för barnet och föräldrarna att förverkliga egna drömmar och visioner, vilket är livsviktigt för ett meningsfullt liv. Människor behöver ha en känsla av att de äger sina egna liv.

Goda relationer är ett framgångsrecept. Det vet man inom modernt näringsliv. Men barn tvingas leva kvar i stordriftens, hierarkiernas och lydnadens förlegade tidsålder.