Varaktiga relationer eller fasta förbindelser – kan det vara något för de sentida generationer av hippies och yuppies, som vuxit upp med fri uppfostran, gjort uppror mot auktoriteters normativiteter, kämpat mot förtryckande systemstrukturer, rivit ner förmenta gamla fördomar och till äventyrs bedrivit fri s.k. sex? Vad betyder f.ö. ”varaktig”? Behöver det innebära rigid konservatism eller en enträgen marsch på stället utan uppehåll? Måste varaktighet alltid stå i motsatsställning till dels lösaktighet med alla dess oroväckande associationer, dels förändringsbar flexibilitet och öppenhet mot nya perspektiv? Kanske har vi att göra med en falsk dikotomi analog med den konstruerade motsättningen mellan hemmamammor och yrkeskvinnor? Uppenbarligen bör vi reda ut vilka drag hos varaktighet, som är bra. Därvid bör man nog beakta vilka typer av relationer, där varaktighet kan vara lämpliga.
Relationer kan man ha på många olika sätt och till många personer och gemenskaper. Kanske bör man även räkna med relationer till annat än människor t.ex. varelser av andra arter, platser, ideal och projekt. Varaktighet är av godo i sådana relationer, vari man inte vill vara utbytbar, samt i relationer, där gemensamma upplevelser och reflektioner kan hjälpa en till mognad och ökad självförståelse. Att kategoriskt fördöma varaktiga förbindelser är förhastat åtminstone i ett längre livsperspektiv. Vi behöver återkomster i våra liv för att inse de slingrande turerna i vår egen personliga utvecklings inte alltid raka vägar. Det är ingen tillfällighet, att vi då och då måste göra ”a sentimental journey” och på nytt söka sig till ställen, personer, verksamheter, artefakter och t.o.m. organisationer, hos vilka man obegripligt känner sig hemma eller som slår an vissa strängar i ens själsdjup. Till mångahanda ting kan man även ha en bitterljuv hatkärlek, som tycks omöjlig att bryta. Kanske bör man vara rädd om även sina ambivalenser och trätobröder? Vad gäller en organisation såsom Haro, som i olika framtoningar har funnits i snart trettio år, så har den bundit samman tusentals engagerade i större eller mindre komplex av osannolika och underfundiga sociogram, som gett mer för fler än vad man anar under deras formativa faser i livet.
Varaktiga förbindelser med egna barn, föräldrar, medföräldrar och andra, som man älskat och varit beroende av, är för många med mig en självklarhet. Att tvärt och definitivt bryta en relation, som varit av djupaste emotionella slag förefaller både onaturligt och skadligt. Därmed inte sagt, att en nära förbindelse måste vara oföränderliga och helt utan vilopauser. Ibland måste man förändra för att bevara. En bra relation måste tillåta och främja parternas utveckling samt tolerera en viss öppenhet. En person kan sällan vara allt för en annan, även om det är outsägligt ljuvt att vara ett kött, andas samma luft och tänka helt synkroniserat. Att understundom leva i fullständig fas med ett Du, som till förväxling och beblandning uppgår i och omsluter ens nästan utsuddade jag är fantastiskt. Men även om dessa gudabenådade ögonblick skulle upphöra, vilket de regelmässigt gör, så får man inte därmed obehärskat och förhastat ge allt på båten. Tiden är ingenting: framtiden kan ha det förflutnas godbitar i sitt sköte. Hoppas på eviga återkomster!