Anknytning till en nära gemenskap låter väl bra? Fråga är om inskolning i ett institutionellt kollektiv låter lika tilltalande? För mig har ordet ”kollektiv” alltid låtit olycksbådande, då det för mig innebär en hopföst hjord, som icke är självvald utan utifrån planerad och styrd. Jag är medveten om att för många är ”kollektiv” ett vackert och moraliskt förpliktande honnörsord bl.a. hos dem, som i romantisk naivitet tror, att fördelarna hos den lilla världens naturvuxna gemenskaper utan problem kan överföras till den stora världens opersonliga inrättningar med hjälp av modern rationalism. Dessa tror, att man med hemmet som ideal kan skapa ett folkhem. Risken är dock att det senare blir ett hemskt Volkesheimat. Är naturligtvis medveten om, att en gemenskap, som man föds in i och följer rigida religiösa eller ideologiska bud kan vara patriarkalt förtryckande och inskränkande för i synnerhet kvinnor och barn. Botemedlet mot sådana fall är dock inte: ”Död åt familjen!” Ej heller bör ordet ”heder” bara förknippas med grymma avigsidor; i vårt samhälle har vi snarare för mycket av smartness och instrumentalistiskt nyttotänkande. Det är viktigt både att vara en person med eget ansvar för sig själv, sina närmaste med flera så långt ut man mäktar och att vara medlem i en gemenskap, där man är någon och oersättlig. Jag är rädd för den av Claes G Ryn så benämnda fjärrmoralen, som förordar en i realiteten ljum och ytlig kärlek till alla och speciellt till dem, som befinner sig långt bort, samtidigt som dess anhängare bokstavligen skiter i sina närmaste.
En annan ruskig sak med kollektiv är att inlemmandet i dem sker så obevekligt och efter fast mall. Välfärdsstatens sociala ingenjörer, prusseluskor och kommandoror utgår från, att med förment vetenskapliga pedagogiska metoder kan vem som helst skolas och inskolas till vad som helst utifrån den normativa premissen ”Eftersom alla bör vara lika, så är alla lika.” Att vara helt lik alla andra betyder emellertid, att man är utbytbar och därmed ingen eller i vart fall inte sig själv. Jag ogillar starkt myrdalister, som förnumstigt och förmätet tar sig rätten ett egenmäktigt arrangera sociala grupper och dessutom ta skattepengar till detta. Jag glömmer aldrig, när min yngste son inför högstadiet tillfrågades om vilka kamrater han helst skulle vilja ha i sin nästa klass. Den i förtroende givna upplysningen användes sedan för att systematiskt sätta samman klasser, där gamla vänner inte skulle gå tillsammans. Svek och övervåld!
Särskilt otäck är inskolningen av små barn till kollektiva institutioner. Den följer ett förutbestämt tidsavgränsat schema, som ses såsom ofelbart och är utan appell. Varje ettåring måste vänja sig vid att ingå i ett kollektiv med oftast över 17 andra barn under en arbetsvecka längres än vuxnas och med en fåtalig personal, som dessutom byts ut i stor hastighet. Att utbildning gör en automatiskt bättre att anknyta till och personligt behandla ett barn är mer än tveksamt. Vissa har god hand med barn utan utbildning och andra kan aldrig lära sig det, om de så blir professorer i barnpedagogik. Små barn behöver dessutom personlig kärlek – inte bara god omvårdnad och pedagogik. Ingen kan älska alla barn. Att vara allas barn är att vara ingens barn. Kärlek på arbetstid är dessutom suspekt ur många aspekter. Att ha som arbets-uppgift att älska sina klienter, kunder, patienter eller elever är orimligt; i bästa (?) fall kan man då utföra kärlekens apspel och pantomim.
Vi s.k. vuxna får vara tacksamma att vi själva får välja vilka äkta och i förekommande fall oäkta makar, som vi vill anknyta till. Tänk om Ömhets- och Sexualhygieniska Överstyrelsen, när vi nådde könsmogen ålder förelade oss ett lämpligt anknytningsobjekt eller då vi hade en längre tids uppdrag utanför hemmet med förtäckt hot rekommenderade oss en tillfällig expertpartner att anknyta till. I båda fallen skulle ju en pedagogiskt utarbetad inskolningsperiod obligatoriskt erbjudas under ledning av en utbildad kärleksterapeut. Och de utsedda anknytningsobjekten skulle naturligtvis vara av slumpvis utvalt kön för att bryta den förfärliga hetero-normativiteten.
Till sist ville jag gärna att den aktuella äktenskapsdebatten inte bara skulle handla om vilka erotiska varianter, som förtjänar äktenskapsstämpeln såsom en plym och garanti för särskilt förnämlig kärlek. I stället borde man diskutera vilka olika medmänskliga relationer och grupperingar, som kräver samhällets rättsliga och sociala skydd, samt vilka substantiella rättigheter och skyldigheter, som de ingående parterna bör ha. En sådan skyddsvärd gemenskap behöver inte nödvändigtvis vara baserad på just erotisk kärlek eller sexuell aktivitet resp. läggning. (Varför tas det f.ö. aldrig hänsyn till föräldraläggning – i varje fall inte när det gäller den läggning, som är centrerad till personlig omsorg om egna barn? Andra läggningar får ju inte diskrimineras utan måste behandlas lika.)
Jag vill här slå ett slag för medföräldraskapet såsom ett för parterna bindande och av staten sanktionerat avtal för att garantera de däri framavlade barnen goda uppväxtvillkor samt ekonomisk, social och kulturell rättvisa åt den part, som personligen ansvarar för barnens omsorg. Ett sådant medföräldraskap skulle möjliggöra äkta och värdefull anknytning både för barn och föräldrar.