”Framtid” – är det ett ämne lämpad för en, för vilken enligt somliga framtiden borde ligga bakom honom? Att skriva en kolumn, när man redan har gjort det femtioelva gånger; har man något mer att tillföra? Att ännu en gång banka huvudet blodigt i bergväggen och försöka rubba en knegarklientelistiskt moraliserande livsstil, som verkar bli alltmer cementerad i folkdjupet – är det något att offra tid och kraft på? Men ändå; när man på morgonen drar ut sin provinsblaska ur brevinkastet och ser på första sidan med världskrigsstor rubrik: ”Treårig flicka får inget dagis” – hur skall man reagera då? När såg vi senast en indignerad tidningsartikel börja med: ”Tvåårig pojke får inte vara i sitt hem”? En insändare dagen efter motiverar barns rätt till dagis med Barnkonventionens artikel 1: ”Barnets ska komma i främst rummet vid alla beslut som rör barn”, som om det vore självklart, att det för alla barn är bäst med dagis och att alla barn längtar och kräver att få komma dit? Jag minns tydligt hurtfriska pressinlägg: ”Barnen står och stampar otåligt i daghemkön” resp. ”En ettåring vill inte längre stå och hålla i sin mors förkläde längre”. Hur har denna barnokänsliga mentalitet vuxit fram och vad skall vi göra åt den? En drivkraft för den allt mer totalitära barn- och familjepolitiken är tanken: för att ge kvinnorna fullständiga rättigheter måste staten befria dem från deras barn från fosterstadiet och uppåt. Självklart är det inte barnen i sig, som är en black om foten för mödrarna (och en del enfaldiga hemmapappor) utan ett barnfientligt (pedofobiskt, om man så vill) samhällssystem, som med perssonsk enfaldsenvishet förnekar samhällsnyttan av att ge omsorg till sina egna barn och på alla sätt bestraffar föräldrar, som vill göra det utöver den reglerade tid, som ger föräldrapenning – en inrättning som f.ö. ger mer till dem som palmeskt uttryckt redan är ”rika”. Det är mig ofattbart, att de, som ”har hjärtat till vänster” och därmed är extra (själv)goda, kan svälja inkomstbortfallsprincipen, då annars den kungl. svenska avundsjukan kräver millimeterrättvisa…
F.ö. behöver man inte ha någon viss politisk eller religiös åskådning för att älska sina barn och tilltro sig själv att kunna ge dem en bra uppväxt de första åren. I Haros styrelse har t.ex. suttit både norrlandskommunister och ateister. Varför tar inte den radikala och förment ädla tyckareliten inte hänsyn till en omvårdande föräldraläggning? Varför är det finare att kämpa för läggningar, som ofta syftar till självtillfredsställelse, än till en läggning, som är grunden till all altruism. Den som inte tar hand om sina barn lär inte heller annat än verbalt bry sig om mänskligheten i övrigt. Det har alltid förundrat mig att många s.k. kristna hellre idkar abstakt fjärrkärlek till okända människor på andra sidan jorden än konkret närkärlek till sin nästa (= den som man närmast kommer i kontakt med, t.ex. i en dikeskant på vägen till Jeriko).
Det är viktigt att ta till sig, att feminismen visat på det förtryckande missförhållandet, som ligger i att kvinnor utan ekonomisk och samhällelig erkänsla varit tvungna att utföra det oavlönade arbetet. Det statsfeministiska receptet för att avhjälpa är däremot enkelspårigt: a/ att betrakta vad som skall vara obetalt arbete såsom något för alltid givet; b/ alla barn på dagis och alla mammor (och pappor) på jobbet. Hederskvinnan Bengt Westerberg t.ex. kunde inte se att egenbarnomsorg är mer samhällsnyttigt än att vattna blomkrukor eller måla om sitt kök. Det är dags att omförhandla könskontraktet både i familjen och samhället i övrigt. Att diskutera innehållet och de ömsesidiga (men inte nödvändigtvis identiska men likvärdigt komplementära) förpliktelserna i medföräldraskapet borde vara viktigare för Svenska kyrkan än att skenradikalt införa nya vigselritualer med alltmer krystade metafysiska motiveringar. När får vi HBTQ fullt ut? Även feminismen borde visa litet mer mångfald: varför sträva mot ett enhetligt genus? Unisex var ett klädmode på 60-talet; varför skall unigenus under den ogenomtänkta parollen ”jämställdhet” vara det enda politiska modet nu? Låt tusen genus få blomma – i synnerhet sådana, som ger erkänsla åt eget ansvar och omsorg om egna barn!