Glädje finns i många arter och grader. Den kan också ha olika orsaker och anledningar. Enkla och tämligen säkra glädjeämnen är förknippade med naturupplevelser såsom tallbarrsmättade älgskogspromenader, bekymmersbefriande soldruckenhet i en sanddyn och stressfritt bärnstensletande längs en vidsträckt och folktom havsstrand. Redan det att få somna om på morgonen och hamna i en söt dröm är underbart. Kulturrelaterade njutningar är åtminstone för mig inte så garanterade, men visst kan ett musikaliskt tema eller en lyrisk strof förgylla en eljest mörk stund resp. förhöja en redan god sinnesstämning. En djup glädje ligger i att vidmakthålla och fördjupa långvarig vänskap och kärlek. Välfungerande samarbete med kollegor och idéfränder är inte att förakta. Men mest fantastiskt är väl ändå att bli fullständigt (om än blott momentant) bekräftad i en nära relation. Även att till sist finna ett svar på en segdragen, nästan evig fråga är förunderligt, även om man tvingats till att omformulera den ursprungliga problemställningen. En basal naturgiven lycka, som kanske är den största i livet, ligger i att bli och att vara förälder. Att mot svåra sociala odds ha lyckats att genomföra ett barndomslångt medföräldraskap är en glädje, som tyvärr inte är allom givet i vårt samhälls-system.
Inom jämställdhets-, välfärds- och familjepolitiken ser jag än så länge mest hypotetiska glädjeämnen. Tänk om Haro äntligen skulle lyckas att få de tongivande i samhället att inse det osynliggjorda omsorgsarbetets även ekonomiska värde, så att den oundgängliga insats kvinnor alltid gjort överallt i världen i såväl förhistorisk som modern tid skulle räknas med i det samhälleliga könskontraktet, vilket nu i alltför hög grad är upprättat med mannen som norm! Varför har likriktning en så stor lockelse? Varför är hatet mot det annorlunda så stort? Tänk om de självutnämnda, förment bättrevetande storasystrarna skulle sluta med att lägga livet till rätta för alla sina medsystrar efter en kollektivistisk, klientelistisk och maskulinistisk enhetsmodell med hjälp av farbror staten, moster kommunen och deras prusseluskor och kommandoror! Vilken glädje skulle inte kunna uppnås med litet pluralistisk tolerans och något mindre uniformitetsnormativitet!
Tänk om vi i en framtid skulle få uppleva, att föräldrar kunde få ge sina små barn den omsorg, som känns bäst för dem, med berättigad stolthet och i vissheten om att inte bara ha gett barnen något omistligt för hela deras liv utan även bidragit till samhällsekonomin med ett fullvärdigt, nyttigt arbete. Vilken glädje! Men det kräver förstås, att man omprövar ett inskränkt, lydnadskrävande arbetsbegrepp och besinnar vad som är verkligt välbefinnande för människor samt överger ett välfärdsmått, som enbart bygger på en kvantifierbar materialism. Man måste också fråga sig, om samhällslyckan ligger i att så många hjul som möjligt snurrar så fort som möjligt oavsett vilket håll de snurrar åt. Min fasta övertygelse är att BNP-beräkningsnormerna måste omkonstrueras på ett mer både kvinnligt och mänskligt sätt med beaktande av alla behov och strävanden under de olika faserna på livets stig. Varför skall socialingenjörernas och välfärdsfunktionalisternas maskinidealiserande skrivbordsprodukter få fortsätta att förhindra så mycken glädje?