Staten som ställföreträdande förälder är usel. Förskolan må vara världens bästa eller världens sämsta; det är inte statens sak att ha den fulla kontrollen över våra barns fostran.

Hela den offentliga sektorn är egentligen en politisk konstruktion som ligger utanför den marknad, baserad på tillgång och efterfrågan, som skulle växa fram om politiken inte funnes. Läkaren skulle få ersättning från den som behövde en doktor, läraren skulle få ersättning från den som ville köpa undervisning. Den som inte hade möjlighet att se efter sitt barn skulle köpa tjänsten av någon som tillhandahöll den.

Nu har vi bestämt att politiken är ett verktyg för att utjämna de orimliga klyftor som öppnar sig mellan människor när rent marknadsmässiga lagar får råda. Genom att staten har rätt att ta ut skatt så kan vi genom politik utjämna de fulaste, och för ett civiliserat samhälle mest ovärdiga, missförhållandena som annars skulle uppstå. Så långt är allt gott och väl.

Men vad går skattepengarna till? En inte föraktlig del går till att befria föräldrar från rätten och plikten att vara föräldrar. Man har successivt lagt beslag på barnen till att bli statens egendom (produktionskuggar på tillväxt), och det har kunnat ske, dels genom skolplikten, dels genom att föräldrar pö om pö har kopplats bort från den omkostnad som vård, fostran och bildning för med sig. De får vara med och betala genom skattsedeln, men har inget direkt inflytande över hur pengarna används. Föräldrar tvingas godkänna staten och dess fostringsmetoder som ersättare för den egna vården och insatsen.

I gengäld slipper föräldrarna se i reda tal vad kostnaden för deras barn faktiskt är. På så vis har man skapat ett gisslanförhållande. Staten är nämligen inte intresserad av att ta in offerter från barnens egna föräldrar. De är inte önskvärda såsom utförare. Av hela den helhjärtade investeringen att bära och föda barn återstår några timmars keltid (alternativt skälltid) utanför kontorstid. Den egentliga fostran sköter någon annan, av staten utsedd.

Lek med tanken att vi har kommit ett steg längre i gisslandramat. Istället för att ge föräldrar och barn ett års frist med föräldraförsäkring, så hugger man barnet direkt på BB. Rent ekonomiskt skulle det säkert vara en guldgruva. Föräldraförsäkringen är svindyr, och arbetslinjen borde kräva ett mer rationellt förfarande med barnproblemet.

Varför vänder det sig i magen när vi tänker på spädisskola men inte på förskola för ett- och tvååringar, som lika mycket behöver närheten till sin mamma eller pappa? Är det för hjärntvätten: ”Vi har vääärldens bästa förskola!”? Är det för att all tillstymmelse av stolthet över att vara framför allt mamma har berövats oss? I Sverige är mammor snarare som goda fäder, som umgås med barnen efter arbetsdagens slut. Som om det räckte. Ett helt land fullt av traditionella pappor… Och detta kallar man feminism. Det är snarare den mest vulgära form av ett manssamhälle man kan föreställa sig.

Var finns ideologerna? Skäms, ni som kallar er liberala! Erkänn att staten är en barnarövare och återinför föräldrarätten!