Redan det fullständiga namnet “Haro, Riksorganisationen för Valfrihet, Jämställdhet & Föräldraskap” tillsammans med Haros främsta motto: “Barnet i centrum” visar på, att Haro förstått vissa centrala samhällsfrågors komplexitet. Haro är ingen enfrågerörelse, utan dess frågor ligger i själva skärnings- och knutpunkten mellan de kanske viktigaste sociala problemområdena, vilka kan ses ur åtminstone fyra perspektiv, nämligen:
den individuelle medborgarens, som inte vill se sin frihet kränkt och inskränkt av en alltför paternalistisk och uniformerande s.k. välfärdsstat;
de kvinnors, som hyllar en genusjämställdhet, vilken innebär att en egenbarnomsörjande genusroll eller livstil är likvärdig med en förvärvsarbetarroll;
de småbarnsföräldars, som själva vill bestämma över de egna barnens omsorg och uppväxt;
de små barnens, som helt naturligt vill åtnjuta sina föräldrars och kanske främst sin mammas personliga omsorg under de första ljuva åren.
Medborgarrättsrörelser finns av många slag liksom organisationer för föräldrars resp. rättigheter. Det som varit unikt för Haro är att ha varit en annorlunda kvinnoorganisation: den enda feministiska rörelse i Sverige, som inte vill, att den traditionella mansnormen skall gälla för alla kvinnor, men självklart varit för en rikast möjliga repertoar för både män och kvinnor utifrån deras egendefinierade preferenser och behov. (Läs Rasmus Fleischers utmärkta uppsats!)

Haro har representerat de kvinnor och män, som förstår att egenbarnomsörjande är en samhällsnyttig, fullt legitim och ekonomiskt värdefull sysselsättning. Från början har Haros kamp bestått i att tillerkänna hemmaföräldrarnas arbete ett socialt men även monetärt värde, vilket naturligtvis aldrig inneburit, att staten eller kommunen skulle bli arbetsgivare över dem. De, som Haro särskilt värnat mot rådande samhällsförtryck, är de mödrar och fåtal fäder, som själva vill ge sina småbarn personlig omsorg. Eftersom antalet hemmapappor aldrig varit och tyvärr aldrig kommer att bli särskilt högt, så är Haros sak i allra högsta grad den kanske mest centrala kvinnofrågan: att inte osynliggjord för sina för samhället oumbärliga insatser och att inte tvingas att acceptera, att endast de traditionella manssysslorna har ekonomiskt värde och därmed riskera att inordnas i en för många kvinnor icke autentisk livsföring.

Enligt mitt förmenade vore det en stor olycka, om Haro övergåve sitt fokus dvs försvaret för hemmamammornas sociala, ekonomiska, kulturella och politiska existensberättigande. Det vore en skandal, om Haro utdefinierade sig självt från den feministiska diskursen och läte de statsfeministiska storasystrarna (som tror sig veta bäst och ha rätt att lägga livet till rätta för alla andra) få monopolistiskt föra alla kvinniors talan. Det vore tragiskt, om Haros unika röst tystnade och bleve en anonym stämma i de allmänna medborgar- föräldra- och barn-organisationerna, vilket inte hindrar att Haro hörs även i dessa sammanhang.

Grundbulten i Haro har åtminstone för mig allt tydligare framstått ligga i motståndet mot nedvärderingen och förtrycket av kvinnor, som själva vill bestämma över sina liv. Haro har därvid rört vid ett fundamentalt problemområde i det moderna samhället, som man varken från vänster eller höger ännu har förstått. Därför kommer Haro att behövas länge, men framför allt: Haro behövs nu – dess profil får inte suddas ut!