Mitt i den intensiva debatten om vårdnadsbidragets vara eller icke vara blir vi fullkomligt översköljda av fasansfulla nyheter om trakasserier, våld, misshandel och mord där ungdomsgäng är inblandade. Det är så smärtsamt att läsa om den ofattbara grymhet som unga tonåringar kan inlåta sig i, och man frågar sig hur detta är möjligt.

En sak är ganska säker. Få av dessa våldsbrott skulle komma till stånd om våldsverkarna inte hade sin gängtillhörighet. De är väldigt tydligt ”kompisanknutna” snarare än ”vuxenanknutna”. Gängets lag gäller. Det handlar förmodligen om barn vars föräldrar inte förmått stå emot den kompiskultur som råder idag. De allra flesta barn och ungdomar har tack vare starka föräldrar en balans mellan vuxenkontakt och kompiskontakt. Familjen betyder mycket för dem och det mamma och pappa säger och gör är fortfarande det som är måttstocken i livet. Kompisarna blir kryddan som gör att man vidgar vyerna, men de står inte för den basala tryggheten – det gör familjen.

För alla blir det inte så. När de vuxna tappar greppet blir det kompisarna och gänget som, med sin begränsade erfarenhet av livet och sin misstro mot vuxenvärlden, kommer att stå för tryggheten och tillhörigheten. Som vi alla kan se kan det få förödande konsekvenser.

Och var står ”samhället” i denna diskussion? Jo, samhället hejar på kompisanknytning allt vad det orkar. Ingen nybliven förälder kan sväva i några tvivel om vad samhället vill att man gör när lilla bebisen fyller ett år. Då väntar det stora sociala projektet med minst ett tjugotal nya små kompisar på förskolan åt den lilla. Från och med nu är det gängbildning som gäller och det pågår fram till studenten. Varför ska det vara så svårt att ge våra barn mer sansade och normala sociala sammanhang än de storgrupper som samhället erbjuder? Alla mår ju inte bra i dem, det kan väl inte vara så svårt att förstå. Samhället sviker inte bara barnen utan även de föräldrar som inte är så starka i den rådande situationen. I en annan situation kanske de skulle fungera utmärkt och inte tappa sitt barn till den starka men omogna kompiskulturen.

Man hör en hätsk underton i debatten från dem som är motståndare till alla försök att luckra upp de stora enhetliga systemen. De hånar det personliga initiativet. De ser inte människor av kött och blod framför sig, de ser system. Det är som om hela samhället ska vara som en stor fabrik där var och en ska veta sin plats i maskineriet, och det rubbar deras begreppsvärld om någon går sin egen väg. Men det är just våra egna vägar vi måste gå. Det är kreativitet som behövs – inte blind anpassning. Varje enskilt initiativ som är ansvarsfullt och syftar till något gott borde uppmuntras istället för att plattas till. Det kan vara enskilda familjer eller andra mindre gemenskaper, som vill skapa hållbara sociala alternativ. Sådant får ofta positiva spin-off-effekter på övriga samhället.

Med vårdnadsbidraget har regeringen öppnat upp för en viktig reform för de minsta barnen, nu måste den bli verklighet.