“Äntligen har de patriarkala talibanerna i högerregeringen visat sitt rätta vidriga familjekramar-ansikte. Dessa androcentriska manschauvinister tänker nämligen tvinga kvinnorna tillbaka till spisen och utestänga de värnlösa barn från det pedagogiska salighetsverket i gestalt av dagisen, utanför vilka ettåringarna i långa köer står och stampar ivriga att få släppa sin hemmafru-mammas förklädesband. Detta förtryck åtstadkoms genom att kommunerna tillåts att inrätta ett bidrag för vård av frisk man i hemmet och därmed underminera ekonomin för den offentliga barnomsorgen. Beloppet är tillräckligt stort för att lura kvinnor, som har ett falsk medvetande, men för litet för att leva på, d.v.s. en veritabel kvinnofälla! Dessutom bygger detta s.k. vårdnadsbidrag på myten, att vissa kvinnor skulle vara moderliga = ha håg och fallenhet för ge sina egna barn personlig omsorg, vilket är fullkomligt nys, eftersom alla kompetenta och lämpliga genusvetare har bevisat, att kvinnlighet i allmänhet och moderlighet i synnerhet är sociala konstruktioner, som inympats genom indoktrinering. Död åt familjen – all kvinnlig underordnings källa!”
Känns detta sätt att argumentera igen? Rimligheten däri får var och en bedöma själv. Däremot vill jag hävda, att den föga borgerliga nya arbetarregeringen lika litet som den förra förstått samhällsnyttan av speciellt mödrarnas vård- och omsorgsarbete. Uppdelningen i lönearbete och obetalt arbete är i sanning en social konstruktion och ingalunda självklar och oföränderlig.
Vårdnadsbidraget är naturligtvis ett ruskigt skambud men öppnar likväl ett nytt konto i statsfinanserna, som kan bli ett frö för en total om- och uppvärdering av främst kvinnors osynliggjorda men samhällsnyttiga arbete.
Vem vet f.ö. om inte kommunalt vårdnadsbidrag är ett lika genialt schackdrag i det politiska taskspeleriet som maxtaxan? T.o.m sossestyrda kommuner verkar komma att införa ett dylikt för att inte komma i bakvattnet i kampen om röstboskapens gunst...