I min lokaltidning läste jag nyligen, hur en kvinna med flera små barn gratulerades med Dagens Ros till att hon nu börjat studera. Gratulanterna var fulla av beundran, skrev de, över den duktiga kvinnan som nu gjorde någonting så viktigt i sitt liv, de små barnen till trots.
Kanske blev kvinnan glad över dessa gratulationer. Jag hoppas det. Själv kände jag ett styng i hjärtat över att läsa dem, ja, till och med en tydlig stress i magen. Den där känslan av att springa och springa inuti mig själv, men ändå aldrig nå fram till målet. En upplevelse av brist, av otillräcklighet. En upplevelse jag anser att jag haft nog av.
Kanske är den studerande kvinnan själaglad över att nu ha fått börja studera. Jag hoppas det. Men jag kan inte komma ifrån, att jag är övertygad om att hon, och naturligtvis även hennes barn, kommer att sättas under oerhörd press. Högskolestudier är knappast småbarnsanpassade, tyvärr. De tar ingen hänsyn till barns, eller mammors, behov. De skall bara avverkas i omänskligt högt tempo, som om den som genomgår dem vore en robot med oändligt lagringsutrymme i den ständigt arbetande hjärnan.
Hade kvinnan fått Dagens Ros om hon, istället för att börja plugga just nu, bestämt sig för att vara ”bara” mamma några år? Undertexten i den lilla notisen förmedlar inte det, tvärtom. Tänk, om tid för barnen hyllades med beundran och tilldelades Dagens Ros! Tänk, om anhöriga gratulerade den, som tagit beslutet att leva nära sina barn, att gå den utbildningen, som ett djupt engagemang i barnen och föräldraskapet ger!

Jag talade med min bror på telefon. Det blev hastigt, hemma hos honom var det kaos, nämligen. Vår far, som jag också ringde till samma kväll, bekräftade att det regelbundet brukar vara så. Jag sa att jag var lite chockad. Pappa skrattade. ”Det är väl knappast några andra som har det så lugnt och stilla hemma som ni”, sa han.
Hm.
Jag älskar stillheten. Jag vill ha det lugnt och stilla. Människor är olika. Jag har förstått att det finns de, som tycker att gräl och många aktiviteter sätter fart på tillvaron. Själv tycker jag väldigt snabbt att det blir för mycket.
Kanske finns det de som tycker att det är roligt att plugga på Högskolan och ha småbarn samtidigt också, en utmaning? Men frågan är, vad tycker barnen?
En hel generation, eller två, av dagiskramare, skulle säkert enade ställa sig upp och unisont ropa ”Jaaaaa! Att lämna bort är braaaaa!”, men det övertygar inte mig.
Jag tror att tempot i samhället, generellt, är på tok för högt för både barn och vuxna. Att avstånden barn och föräldrar emellan är för stora, tiden för snålt tilltagen, prestationskraven för höga.
Vad sjutton lever vi för? Att vara duktiga, att skapa en allt större anspänning i våra stackars kroppar och själar? Eller för att vara, finnas till, släppa taget en smula, bara njuta av nuet och samvaron med det och dem som vi älskar?
Jag bara frågar. Sådär lite utifrån mina egna reflektioner och funderingar. Svaren är upp till var och en, förstås.
Personligen har jag svårt att förlika mig med så försåtliga rosor, som den jag kände satte en tagg i mig, när jag läste om den i mitt lokalblad.
När ska vi vara stolta och glada över själva livet? När får livet Dagens Ros? När får barnen Dagens Ros?
Vet ni vad, nu vet jag. Jag ska faktiskt ta och skicka in den nu!

Kärlek tar tid
hälsar
Viktoria Klint