Heltidspolitiker har arvode. De uppbär inte lön, då de inte är anställda i egentlig mening utan valda till ett förtroendeuppdrag. En uppgift som till stor del handlar om att skapa goda relationer, och det tar tid i anspråk. Precis som föräldraskapet.

Jag föreslår att man tar bort politikernas arvoden. Alla politiker borde väl känna att det är något fint och ärofyllt att få ägna sig åt detta på heltid. Om man tänker efter är det näst intill anstötligt att ta emot pengar för det. Men var och en begriper att det inte så lätt låter sig göras. Hur värvar vi kommunalråd och riksdagsmän om det innebär att den som åtar sig uppgiften inte har något att leva av? Uppdraget är både tids- och energikrävande. Tydliga paralleller till föräldraskapet. Det är många som värjer sig inför tanken att föräldrar skulle få pengar för att ta hand om sina egna barn, men faktum kvarstår: uppgiften är stor och viktig och den måste utföras.

I ett vidare perspektiv gäller det att förstå att det finns olika uppgifter i ett samhälle, som ligger i allas intresse att de blir utförda på ett bra sätt. Feministen i mig konstaterar krasst att i männens värld har man löst försörjningsproblematiken för de viktiga, samhälleliga uppdragen med just arvoden, finansierade med skattepengar. I den lilla världen – familjens och barnens värld – är arbetet helt obetalt.

Hur gör då familjerna för att klara av sin ekonomiska försörjning under denna speciella mandatperiod som löper under en hel barndom? Det lilla barnet gör entré i det kära parets liv och plötsligt står man där med ett förtroendeuppdrag som går utanpå allt annat. Jo då, här har man fattat att familjen behöver kunna fortsätta att betala hyran, köpa mat, blöjor och barnvagn. Det blir föräldraförsäkring i ett år – världens generösaste. Men hoppsan, uppdraget är visst inte slutfört än. Det känner åtminstone de flesta föräldrar som står inför att skola in sin ettåring på dagis.

Det gör faktiskt lite, lite ont i magen, som en känd feministisk debattör skrev i sin kolumn och drog igång tidernas debatt. Hon svor i kyrkan. Det är inte så mycket att välja på; något arvode för att fortsätta heltidsuppdraget står inte att finna, då återstår att bli fritidsförälder, så iväg med lille Kalle till institution.

Moster kommunen tar hand om Kalle medan mamsen och pappsen jobbar ”på riktigt”, långt ifrån det verkliga förtroendeuppdraget. De demokratiska spelreglerna är slängda på sophögen och all kunskap om små barns utveckling och känslomässiga behov är totalnegligerad. Men här utövas experimentell social ingenjörskonst och den är helig.

Fritidspolitiker har tid att lönearbeta, så de får bara arvode för de möten de förväntas delta i. Gott så, ingen saknar dem nämnvärt under tiden. Fritidsföräldern däremot är saknad. Det egna hemmets lugna vrå är saknat. Det viktiga förtroendeuppdraget fullgörs hoppandes på kryckor – inte på egna friska ben. Arvodet som borde utgå lyser med sin frånvaro, allt medan den heltidsarvoderade politikern är förblindad av hybris.