Hånet och förföljelsen av kvinnor och barn fortsätter. Nu föreslår Folkpartiet att den tillfälliga föräldrapenning, vab-dagar, som föräldrar kan ta ut för att vara hemma med sjuka barn ska kvoteras. Det har blivit lite för infekterat att tala om kvotering av föräldraförsäkringen, så nu ger man sig in på sjukdagarna istället.

Folkpartiet utgår ifrån att det här med barn är ett nedrans gissel som förstör livet för framför allt mammor, men har man nu ”skaffat” dem så får pappan baske mig ta sin del av ansvaret. Men jobbet kommer först i alla lägen. Det är karriären som inte får riskera en enda rispa, för hur skulle det se ut? Det blir inget snyggt bokslut när man ligger på dödsbädden.

Bojkotta lönearbete! Bojkotta alla snuskiga försäkringar som drar upp villkor för hur vi ska leva. Älska barnen mer än karriären och Mammon. Sälj villan och flytta in i en etta med hela familjen; men sälj inte din själ och dina barn! Man har alltid ett val. Människan har alltid ett val. Men vi tycker oftast det är bekvämare att skylla på omständigheter och andra. Det är bekvämare att gå in i offerrollen och vältra runt i offermentalitet. Det finns alltid någon under oss i hierarkin som får ta smällen lite hårdare; oftast ett barn. Men barns behov och prioriteringar är ute i dagens egotrippsamhälle. De är bara skojiga när de är glada och säger lustiga saker. De är skojiga när de behöver gulliga kläder och liten söt inredning till deras stylade rum. De är skojiga när de är i sina grupper på dagis, skola, fritis så de inte stör det heliga arbetslivet för sina föräldrar.

Barn är inte lika skojiga när de är sjuka. Då förstör de karriärer. Då måste de vara hemma och tråkas ut i sitt hav av leksaker, och mamma eller pappa måste göra avkall på det riktiga livet, det som pågår på arbetet, för att sänka sig ner i dyn bland näsdukar och trista sagoböcker.

Och det är ju helt rätt. Jobbet borde verkligen ha riktigt hög prioritet. Det är ju förskräckligt att tro att man kan ha ett jobb som är okej att komma och gå till lite hipp som happ. Det kanske är en omöjlighet, detta att både ha jobb och familj samtidigt. Att ständigt åsidosätta antingen det ena eller det andra; att aldrig göra något helt och fullt någonstans. Det kanske är där den stora lögnen ligger. Hur kan vi tro att de efterlängtade barnen är något vi kan sköta på fritiden, med vänsterhanden? Hur kan vi tro att arbetsgivare, arbetskamrater, alla som är beroende av att vi sköter vårt jobb, kan tycka att det är acceptabelt att vi inte är på plats titt som tätt?

Vi kanske måste välja under några år. Och då skulle det verkligen kunna bli aktuellt med en rejäl diskussion om hemmapappor. När vi har höjt oss från att dribbla om några fjuttiga månader under barnets första levnadsår och istället börjar tala om barndom – så lång som den faktiskt är. Då kan det finnas fog för att börja dela – om det är vad man vill. Inte ens i det perspektivet borde politiker få rota i våra privatliv. Välj frihet framför lydnad – ingen politiker kommer att göra det åt dig.