Överallt läser man om begreppet Slow.
Slow food, slow travel, slow house, cittaslow...
Tanken, den nya, att allt man gör ska göras långsamt, eller kanske rättare sagt med en medvetenhet och en tydlig närvaro.
Allvarligt talat, vad menas?
Slow är mitt andra namn.

Vi är en del som har levt på detta sätt länge, vi har sett hur människor rusat omkring runt oss och inte riktigt förstått vad som pågått. Men nu, ojoj, är vi äntligen helt rätt, utan att förstå varför.
För vem vill vara långsam? Det är otroligt stressande att vara långsam, jag vill bara vara
snabb.

När jag handlar kan jag lätt spendera en timme i en vanlig liten lanthandel och på Ge-kås kan jag lätt gå i sex timmar utan mat och vatten och utan att ens titta på klockan. Jag försvinner liksom bort i ett meditativt tillstånd och ser varor som ingen annan upptäcker, plockar i varor som jag aldrig tänker köpa och provar kläder som inte ens passar. Det är kanske inte så slowbra för jag blir alltid stressad när jag upptäcker att tiden liksom försvunnit och att någon i andra änden väntar på att jag ska komma tillbaka.

När jag lagar mat sätter jag mig ned och läser en vacker kokbok och drömmer mig bort i en den underbara matlagningskonstens värld, tills något barn kommer och frågar om maten är klar snart för de är sååå hungriga. Maten borde förstås varit klar för länge sedan och då blir det snabbmakaroner och något fryst halvfärdigt. Inte heller är väl detta så slowbra.
Slow food ska tillagas njutningsfullt, med fräscha råvaror, alla sinnen ska vara med, dukningen är viktig och det räcker troligen inte att läsa om hur fint och välsmakande det kan vara.

När jag dansar, ja, jag dansar jazzdans i en vuxengrupp och kanske är nivån lite väl hög för mig…eller så lär jag mig med seg hjärna och halvgammal kropp bara lite mer långsamt än alla andra.
En kombination går bra att lära sig, men att sätta ihop en hel dans på bara några gånger är nästan omänskligt svårt. Här är det snabb inlärning som gäller och definitivt inget slow.

Det bästa vore kanske att vara organiserat slow, att vara effektiv och leva långsamt.
Snälla någon, hjälp mig att bli snabb så jag kan leva slow.

Det finns i alla fall ett område där slow borde tillämpas mer och det är i Relationer och särskilt i relationen till barn.
Att vara långsam när man har barn är nödvändigt.
Kvantitetstid är det enda som räknas eftersom deras tidsbegrepp är nu.
De som tror att man kan komprimera tid och kalla det kvalitet missar det stora i att hinna med att få med helheten och känna av motsatser som att t.ex. ha tråkigt ibland och roligt ibland och att hitta en balans mellan dessa olika tillstånd.
Att leva i relationer kräver tid och närvaro och just när det gäller relationer hamnar Sveriges barn tyvärr inte på första plats.

Kanske skulle kanske denna slow rörelse, om den får fäste, hjälpa föräldrar att se sina barn, att gå in i rollen som förälder när det behövs och skjuta upp karriären några år om det nu är det som är själva syftet med levandet.
Att följa sitt liv och närvara i dess olika skiftningar innebär när man har barn att släppa sitt eget ego och utvidga det till att gälla även andra och det kan vara svårt att göra om man inte själv har med sig vetskapen om att allt inte behöver ske genast.