Låter det pretentiöst med moderlighet? Går tankarna till den rosenkindade, tålmodiga, ständigt vänliga och dugliga husmodern? Hon som håller ett skinande rent hushåll med näringsriktig mat på bordet varje dag, samtidigt som hon har en varm, öppen famn för alla, där de kan finna tröst, tukt och förmaning i lagom dos. Allt medan den bulldoftande hemtrevnaden skiner ikapp med de välputsade fönstren?

Det är ofta i våra inre bilder som vi speglar oss själva och gör en bedömning av vem vi är. Om jag finner en kvinna i mig själv som avskyr att städa, blir stressad av barnens pockande krav på uppmärksamhet och med andan i halsen värmer halvfabrikat till middagen, kanske jag får för mig att jag inte är den moderliga typen. Så enkelt tror jag inte det är. Vi har kämpat oss bort från de snäva rollerna och tillåter oss att vara mycket mer mångfacetterade idag, och det är något gott. Men har man en gång blivit mamma så finns där något i en som inte låter sig nonchaleras; som kräver utrymme. Man ställs inför att se vad som verkligen är viktigt i livet. Back to basic. Mat, värme, hälsa och nära kärleksfulla relationer. Från första stund i livet behöver vi andra människor. Någon som bryr sig om oss och älskar oss för den vi är. Här hämtar moderligheten sin näring. I relationen till barnet – inte i relationen till spisen eller dammsugaren. Ett livslångt åtagande, att finnas där för att fördjupa och förändra relationen vartefter barnet växer.

Faderligheten är snarlik, men mamma har ytterligare en dimension genom allt hon och barnet gått igenom tillsammans, genom graviditet, förlossning och amning. Ur detta närande föds ofta en önskan att nära med bra mat, och en vaksamhet att hålla sjukdom borta genom att jaga bort den värsta lorten.

Mammor har ofta en stark önskan om att mathållningen och städningen ska fungera bra, hur mycket man än avskyr att syssla med det själv. Modern i kvinnan kräver något som får henne att slå knut på sig själv för att hinna med både hushåll, andra plikter och intressen. En del kraft går kanske åt till att sura på barnets far, som ibland prioriterar lite annorlunda. Och mitt i alltihop står huvudpersonen själv, barnet, och kräver saker på ett långt mer irrationellt sätt än man hade föreställt sig. Puh!

Jag talar ibland om moderligheten såsom nedvärderad. Det grundläggande, att skapa nära relationer och hålla hushållet i skick, är bortrationaliserat i samhällsplaneringen. Men önskan om att hinna med det på ett bra sätt, utan stress, lever hos oss. Vi ges inte tid till det, för det är överkursen som räknas. Lönearbetet räknas. Produktionen räknas, men inte den viktiga omvårdnaden om varandra på hemmaplan, där det ingår att på ett vettigt sätt använda alla de varor som produceras. Tvätten hamnar inte i byrålådor för att tvättmaskinen har snurrat klart. Steget mot billigare hushållsnära tjänster är ett steg i rätt riktning för att ge avlastning. Men när ska hemarbetet få ett värde utan att det måste gå omvägar runt hushålls- och omsorgsproffs?