          |
|
|
Medlemmar i Haro skriver nu en blogg tillsammans, och kommenterar aktuella händelser och artiklar.
Läs bloggen!
|
|
|
 |
    |
|
|
...för och emot Vårdnadsbidraget!
För, Haro´s Jonas Himmelstrand
För, Kristdemokraterna
Emot, Arbetarrörelsens Tankesmedja
Emot, Socialdemokraterna |
|
|
|
|
     |
|
|
En icke-vabbares bekännelse
eller
det är orättvisorna som tär – inte barnen
av Katarina Lindve
För ett tag sedan var det en debatt om pappor som inte vabbar. För vabba ”gör alla” och om papporna inte vabbar så är det mammorna som gör det och det är ORÄTTVIST för vem vill vara hemma med sjuka barn och FÖRLORA en dag på jobbet (VAB- vård av sjukt barn).
Jo, så kan man också se på livet med små barn. Föräldrar som är oumbärliga på jobbet. Barn som sätter käppar i hjulet. Millimeterkamp om jämställdhet.
Just den här debatten är väl det bästa som kan hända oss hemarbetande föräldrar eftersom den hjälper oss att se vilket sunt val vi gör. När våra barn är sjuka gör vi mindre utanför hemmet just den dagen och mer hemma. Ingen på jobbet sviks. Inget tjat om vems tur det är. Vi anpassar istället tempot till den som just då klarar minst – det sjuka barnet. Att vara hemma är att anpassa hela familjen till den som behöver det bäst. Livet får tillbaka sina rätta proportioner.
Jag har de senaste åren träffat många föräldrar som valt att studera, kanske för att kunna vara mer med sina barn. Det är en märklig känsla att sitta på skolbänken igen. Ännu märkligare har det varit de dagar på högskolan när vi fått in småbarn i klassen. Det är föräldrar som har sjuka barn eller ingen barnpassning just den dagen och helt sonika tar med sig barnen in i klassrummen (både mammor och pappor). Jag drar slutsatsen att de studerar för att kunna vara mer med sina barn, barnen är prioriterade och just därför finns det inget alternativ ibland. Studenter kan för övrigt inte vabba. En obligatorisk föreläsning är alltid lika obligatorisk.
Visst låter det som en motsägelse. Är man hemma med barnen ska ju barnen aldrig dras in i ens professionella liv. Barn har inte på högskolan att göra, eller?
Men visst har de det. Av ekonomiska skäl inte minst men även av Anna Wahlgrenska skäl, för att barnen vill dela våra liv fullt ut.
Det ekonomiska först. En god vän till mig som är hemma med sina barn, i och för sig ännu på föräldrapenning, drog slutsatsen att man kan bara vara hemma om man kan leva på en lön och den lönen därför är rätt hög.
Mitt liv är ett bevis på att hon har fel. För vad gör vi som inte kan leva på en lön men ändå vill välja att vara hemma med våra barn? Jo, vi jobbar deltid, går omlott, jobbar extra, startar eget. Just studerandet är faktiskt ett alternativ eftersom man får studiebidrag. Studerande med barn får ett tilläggsbidrag för varje barn, är man låginkomsttagare kan man få bostadsbidrag och flera bostadsföretag har speciella förmåner för studenter (som hyresfria sommarmånader och kort uppsägning). Dessutom täcker studiebidraget kurslitteraturen och kåravgiften. Det blir med andra ord lite över. Visst, du måste läsa samtidigt som du är hemma med dina barn men jag har sett mina studier som min fritid – jag väljer att läsa kurslitteratur istället för något annat. Samtidigt visar jag mina barn att det inte är så avskräckande med högskolestudier. Kan mamma läsa in fyra år på tre år utan att bränna en tenta så tror nog de flesta barn att de också kan det.
Som barn hjälpte jag mamma med hennes komvux-studier. Jag förhörde henne på tyska glosor och lärde mig därför grunderna i tyska långt innan jag själv pluggade det. Hon läste upp sitt föredrag om Kiruna för mig och jag fick lyssna och ha synpunkter. Jag gör likadant. Jag får mina barn att fundera på språket, på uttryck, på andra språk. Och jag får i varje fall en liten peng på köpet samt ett fint diplom och intressanta bokstavskombinationer efter mitt namn.
Anna Wahlgrens supertunga bok om barn var alltid nära till hands när mina barn var små. Jag prövade hennes tes att barnen blir lyckligare och lugnare om de får vara med. Jag tror på det helt och fullt. När vi hjälps åt att städa, duka, laga mat, diska – så blir det bättre stämning och de inser själva hur mycket jobb som är onödigt. Borstar man av skorna utanför dörren så blir det inte lika mycket smuts. Lägger man smutstvätten i tvättkorgen har man rena kläder så småningom till skillnad från när den slängs under sängen.
Barn och pengar
Mina barn är också mycket medvetna om pengars värde. Alltför ofta får jag säga att jag har faktiskt inte råd. När jag inte får extrajobb, när min firma går dåligt, när kurslitteraturen är extra dyr – så blir det mindre över. Min mans lön går till våra basutgifter och mina inkomster går till där lilla extra. Ju mer jag tjänar – ju mer får de. Och, tyvärr, vice versa.
De tar det på olika sätt. En av mina söner insåg raskt att han kunde tjäna egna pengar på Pandaförsäljningen (Världsnaturfonden) till exempel. Alla mina barn har insett att pantade burkar och flaskor är pengar i handen.
Men, de inser också att de kan göra gott på andra sätt. Vi källsorterar. Jag har arbetat med ett projekt när jag informerade om källsortering och jag överförde raskt kunskapen till mina barn och nu kan de alla sortera. De tjänar inga pengar på det men de tjänar miljön.
De bakar. De lagar mat. De går till biblioteket. De handlar på second hand. Kort sagt, de har lärt sig ett miljövänligt sätt att leva mycket därför att vi har begränsade resurser.
Jag startade egen firma första gången när barnen var små, de var med på hempartyn, när jag hyrde bord eller när jag stod på mässa. De var med på inköpsresor. De var med när jag möblerade upp våra egna affärer. De provade våra saker och gjorde reklam för dem genom att använda dem. Tyvärr gav inte firman vinst, i alla fall inte så att jag fick pengar i handen, så till slut la jag ner den.
Jag startade egen firma igen för två år sedan när jag återvänt till Sverige efter fyra år på Irland. På Irland var jag efterfrågad och uppskattad på arbetsmarknaden. Jag var faktiskt bara på två intervjuer när jag inte fick jobbet. Jag arbetade både på fast tjänst och som frilans. Som frilans upptäckte jag att jag verkligen var bra på det jag gjorde – inte minst genom den uppskattning jag fick av mina olika arbetsgivare. Jag såg det också i lönekuvertet. Dels fick jag den lön jag begärde och dels behövde jag inte skatta eftersom jag som deltidsarbetande inte kom upp i minimi-inkomsten. Jag kunde därför använda allt jag tjänade på det där lilla extra.
Men tillbaka i Sverige såg det annorlunda ut. Ansökan efter ansökan skickades ut i ett stort svart hål. Under mina tre år tillbaka i Sverige har jag bara varit på två intervjuer för fasta jobb – och inget av dem gick min väg. Däremot får jag lätt timanställningar där man tjänar 90 till 100 kronor i timmen. Därför startade jag företag igen för när jag jobbar i min egen firma uppskattas både min ålder och erfarenhet. Däremot är det fortfarande samma dilemma. Ville jag kunna leva på det så skulle jag behöva jobba mer än jag gör. Men jag vill inte jobba mer, därför studerar jag och jobbar. Det har blivit mitt sätt att leva.
O som i orättvisorna
Och då är jag framme vid orättvisorna. Inte nog med att man som hemmaförälder måste klara sig på en lön och mindre extrainkomster – man ska också betala skatt men är förhindrad att få något tillbaka av försäkringssystemet:
Så här såg mitt liv ut när jag och barnen kom tillbaka till Sverige efter fyra år på Irland:
Jag var utförsäkrad
Jag fick inte lov att gå tillbaka in i min a-kassa för jag ansökte för sent efter återkomsten
Jag fick lov att studera men fick inte bostadsbidrag som student för min man tjänade för mycket
Jag fick starta företag men...
...jag fick inget Starta Eget-bidrag eftersom jag inte var arbetslös
Jag fick betala högsta fritidsavgiften för att min man tjänade så mycket (fritids för tiden när jag var i skolan på eftermiddagslektioner)
I mitt företag betalar jag 65 procent skatt oavsett hur mycket eller lite jag tjänar
Efter att jag fyllde 45 fick jag inte längre ta studielån och antalet veckor jag kan få studiebidrag minskar varje termin eftersom 45 års ålder.
Det fanns positiva saker också. Studiebidraget innehöll en påläggsdel för varje barn. Barnbidragen var nästan lika höga som på Irland. Men detta kunde på inget sätt uppväga att min familjs ekonomi aldrig sågs som en enhet. Ibland såg man bara på min inkomst – ibland på vår gemensamma. Att jag som egen företagare/student tjänar pinsamt lite och min man har en normal inkomst betyder ju att vi, utslaget på två, är låginkomsttagare. Men man får ju inte slå ut inkomsten på två. Därför får vi inte bostadsbidrag exempelvis. Att jag saknar socialt skyddsnät om jag skulle bli sjuk eller inte få in några inkomster i firman tas heller inte med i beräkningen. Jag gör vad jag kan för att få ekonomin att gå ihop men ärligt talar känner jag mig motarbetad nästan i varje hörn jag rundar.
Och de stackars vabbande föräldrarna i ingressen. Vem betalar så att de kan få lön för att vara hemma med sina sjuka barn? Jo, jag gör det. I Sverige så läggs det på mig att betala för att de ska kunna behålla sin höga standard. När banken avråder från att amortera under småbarnsåren för då behövs pengarna bättre i hushållet – så finns det ingen liknande lösning för oss föräldrar. Vi betalar lika mycket skatt hela tiden. Men vi belönas bara med sociala förmåner om vi gör som staten vill.
I som i Irland
Hur var det då på Irland undrar förstås någon nu, kanske någon som kommer ihåg min tidigare artikel. Min man jobbade eftersom han hade lättare att få ett bättre betalt jobb. Jag tog huvudansvaret för barnen och jobbade extra när jag kunde. Eftersom min man hade försörjningsansvar för familj fick han skatteavdrag. När jag jobbade extra så var det skattefritt. Jag fick därmed behålla hela min extrainkomst.
När min man var arbetslös en period fick han extra bidrag för min skull samt för varje barn. Hans a-kassa, Irland har allmän a-kassa som alla hör till, tog hänsyn till försörjningsbördan. Han fick i princip hela hyran betald, plus arbetslöshetsersättningen och vid skolstart fick barnen en extra summa till skolböcker, skor och uniform. Vi hade också rätt att ansöka om Medical card när inkomsten sjönk under en viss nivå. Även här räknades antalet barn in i totalbilden. Med Medical card var sjukvården gratis för alla, både primärvård och sjukhusvård, likaså tandvård och mediciner och tydligen också glasögon. Medical card behöll man i ett år, oavsett inkomsterna. Sedan omprövades beslutet.
Om jag hade velat studera för att kunna få jobb under tiden hade jag fått studierna betalda av hans a-kassa. Det fanns ingen press på mig att börja jobba under hans arbetslöshetsperiod men en uppmuntran att studera. Min man kunde jobba tre dagar i veckan och behålla sina förmåner som arbetslös. Om han började jobba fem dagar med lägsta lön däremot försvann allt.
Kanske var det för att jag var svensk men jag klarade inte av att få mycket stöd utan att ge något tillbaka. Jag hade varit hemma och frilansat en del innan men nu började jag jobba inom hemtjänsten när barnen var i skolan. Jag jobbade bara fyra timmar i veckan och lyckades passa in detta med skolornas lämnings- och hämtningstider. Under tiden sökte min man, och fann, nytt betydligt sämre betalt jobb. Resten av tiden jobbade vi båda. En kort period jobbade jag heltid och vi försökte med både au-pair och fritids. Jag sa dock upp mig till sommaren.
Jag gjorde två collegekurser under Irlandstiden. Dessa kurser var anpassade för föräldrar så lektionerna började efter att man lämnat barnen i skolan och höll på tills det var dags att hämta dem. Vi hade ledigt när barnen var lediga. Under den tiden fick vi en gång träning i att skriva ett CV där den som var ansvarig påpekade hur bra det var att ha med i sitt CV att man tagit hand om hemmet under många år. Det visade arbetsgivaren att man var van att ta ansvar. Bland annat.
Och hela tiden, varje morgon i fyra år, i spö, duggregn eller vanligt regn, gick jag och lämnade mina barn på två olika skolor och hämtade dem sedan på eftermiddagen också det på olika skolor. Där träffade jag de andra föräldrarna eftersom nästan alla barn lämnades och hämtades personligen. Ett fåtal barn hämtades till fritids på eftermiddagen men INGEN gick till fritids på morgonen. När jag berättade om våra svenska fritids som är öppna före skolan så skakade de bara på huvudet.
D som i diskriminering
I EU är det förbjudet med flera olika typer av diskriminering. Det är förbjudet med åldersdiskriminering något som ska återspeglas i medlemsländernas lagar. Sverige har fortfarande inte fått till en sådan lag och vi är långt efter andra EU-länder. På Irland fick arbetsgivaren inte fråga efter ålder. Det fanns med som frivillig uppgift på ansökningshandlingar, speciellt hos rekryteringsbyråer, men man behövde aldrig säga sin ålder. Det fick därmed inte heller vara avgörande för om man fick jobbet eller inte.
När jag kom tillbaka till Sverige började jag söka jobb så fort jag fått in barnen på skolorna. Jag hade sökt till högskolan också för att vara säker på att jag hade något att göra första hösten tillbaka men jag hade inte riktigt bestämt mig för att studera. Jag sökte. Och sökte. Och sökte. Och även om den som söker ska finna så var det som om jag inte fanns. Inget napp någonstans. Därför, mest, började jag studera och därför, mest, startade jag efter företag.
När min man flyttade tillbaka ett år senare fick han uppleva samma sak men till slut fick han jobb. Inte samma ansvarsnivå. Inte samma lön. Men ändå ett jobb. Han fick dessutom rätt att gå tillbaka in i sin a-kassa så han var aldrig lika utsatt som jag. Var då detta också diskriminering, könsdiskriminering? Är det värre att komma som 40+ tillbaka till Sverige om man är tjej? Det värsta var att jag hade varit så omtyckt och haft så lätt att få jobb. Jag hade fått så mycket beröm och det hade börjat att gå så bra för mig. Jag hade nog helt förträngt hur arbetsmarknaden ser ut i Sverige eller så hade den blivit mycket hårdare.
I mitt eget företag får jag fortfarande de flesta jobben från andra EU-länder. Att vara tillbaka i Sverige är som att sitta i en glasbur där jag stöter mot en ny vägg varje gång jag försöker röra mig någonstans. Jag ser den inte men jag märker att den finns där.
Och då är frågan – straffas jag för att jag valt att vara hemma med barnen? Är det åldersdiskriminering? Könsdiskriminering? Eller bara hemmafrudiskriminering? Har jag gjort det mest förbjudna i Sverige?
Barn bränner en inte
Lite känns det som om jag suttit på en gren och själv sågat av den eftersom jag har sagt upp mig från tre fasta jobb. De två sista gångerna var det för barnens skull.
Men när jag ser mig omkring, när jag ser sjukskrivna kvinnor i min ålder som varit hemma mer än tio år, när jag ser utbrända kvinnor, när jag ser bittra kvinnor efter skilsmässor, när jag ser trötta mammor som inte klarar av sina barn så känner jag att jag måste gå en sväng till spegeln.
Jag står där och ser mig själv. Jag har åldrats. Håret är grått under färgningen. Rynkorna syns. Huden är torr. Men blicken är klar och nyfiken. Jag ser oförskämt ung och energisk ut. Är det alla dessa dagar när jag kunnat anpassa tempot efter hur jag och barnen har mått som betalar sig? Alla dessa utflykter i skogen?
Jag sitter hemma med barnen och se på Stargate Atlantis. Jag ser på dem och jag känner dem så väl. Jag har tillbringat så mycket tid med dem att nu när de börjar pröva sina vingar så vet jag vem jag släpper ut. Deras minnen är mycket mina minnen också. Jag var där.
Och vad det gäller myten om den lata hemmafrun... Jag har studerat 150 procent de senaste tre åren eftersom jag håller på och faller för åldersstrecket som student. Jag har aldrig fått underkänt under hela den här tiden. Samtidigt har jag startat en egen firma. Samtidigt har jag haft tre olika timanställningar. Samtidigt har jag tagit huvudansvaret för våra fyra barn. Och engagerat mig i frivilligarbete. Och pendlat.
Jag undrar själv hur jag göra och hur jag kan vara så lycklig - och varför jag är så fattig. Jag önskar jag kunde ge ett gott råd om hur man både kan äta kakan och ha den kvar men det kan jag inte. Mitt val har kostat mig. På Irland tjänade jag på mitt val och uppskattades för det. I Sverige är det inte så.
Missförstå mig inte. Jag har inte heller alltid kunnat vara där för mina barn. Med flera barn är det alltid val som måste göras. Jag har jobbat hårt för att lyckas få tid med dem och gjort karriärmässigt kamikaze. Jag har under tiden vidareutbildat mig på egen bekostnad, skaffat mig arbetslivserfarenhet – men ekonomiskt sett har jag inte lyckats. Jag intalar mig att det är för att jag inte fått många chanser av det här samhället. Jag testade min tes på Irland och där fick samma livsstil ett annat resultat.
Skatta den som skattas bör
Kunde jag förändra något i Sverige så skulle det vara skattefrihet för låginkomsttagare, sambeskattning för gifta par, och speciella stödåtgärder för kvinnliga företagare som inte är arbetslösa när de startar företag.
Kunde jag förändra kulturen i Sverige så skull jag börja med befintliga nätverk. Hjälp varandra! Tipsa om varandra! Använd varandras tjänster.
Se varandra! Och tro inte att politik är skriven i sten och inte kan förändras. Det handlar om att lagar ska återspegla verkligheten. Hur vi gör, vet jag uppriktigt sagt inte. Men att det är fel som det fungerar i dag – det vet jag. Därför finns Haro.
Katarina Lindve
|
|
|
 |
|
   |
|
|
Vill du bli medlem i haro eller kanske bara prenumerera på vår tidning? |
|
|
|
  |
|
|
Läs här om både nya och gamla böcker som berör föräldraskapet, familjelivet och samhällsdebatten! |
|
|
|
|
