          |
|
|
Medlemmar i Haro skriver nu en blogg tillsammans, och kommenterar aktuella händelser och artiklar.
Läs bloggen!
|
|
|
 |
    |
|
|
...för och emot Vårdnadsbidraget!
För, Haro´s Jonas Himmelstrand
För, Kristdemokraterna
Emot, Arbetarrörelsens Tankesmedja
Emot, Socialdemokraterna |
|
|
|
|
   |
|
|
Jag heter Michael Cronier, är 48 år och bor i Karlshamn. Jag jobbar del av året som skolfotograf. Jag är ensamstående pappa till en 13-årig son och har under drygt 20 år studerat psykologi, filosofi samt olika samhällsfenomen främst ur sociologiska och ekonomiska perspektiv.
Inlägg i dagisdebatten
Det har på senare år pågått en debatt angående dagis och om dagis är bra eller inte bra för våra barn. En stor skillnad från tidigare debatter i det här ämnet är att den här gången har den inte tigits ihjäl som många gånger tidigare. Jag tror och hoppas att vi nu har nått fram till en slags vändpunkt. Det verkar inte längre vara lika självklart att dagis är något odelat positivt för barnen och deras familjer. Nu, äntligen, kan vi som är emot det ensidiga dagistänkandet äntligen få tala till punkt. Det är många som bl a anser att barn känslomässigt kan lida stor skada av en för tidig daghemsvistelse. För första gången tycks det som om en liten politisk tyckarelit samt vissa feministgrupper inte lyckas tysta ner dessa utspridda och numera växande skaror av motståndare till dagistänkandet. Vi är många som anser att denna tvångssepareration mellan de små barnen och föräldrarna är både kränkande och till skada för barnens förmåga till uppbyggnad av bl a grundtillit och självkänsla. Nu äntligen, tycks det som om vi från flera håll får gehör för det som vi hela tiden hävdat och haft en bestämd magkänsla för.
Numera kan de flesta inte längre blunda för att många av våra barn mår dåligt. Vi vet också att familjerna mår sämre, att män och kvinnor bränner ut sej i en allt mer omfattande utsträckning. Jag skyller inte allt ont på dagis. Det vore sannerligen att förenkla. Jag har under de närmaste 20 åren funderat på varför människor mår så dåligt som det ofta har beskrivits, och som jag själv kunnat iaktta. Hur kan det t ex komma sig att var tionde småbarn uppvisar depressiva symtom? Intuitivt känner jag att för att förstå detta bättre måste man gå till botten på något sätt. Återigen, jag skyller inte allt det dåliga i samhället på dagis. Icke desto mindre är det där jag tänker börja när jag nu startar detta resonemang i mitt försök att bättre söka förstå en del av min samtid.
När den lilla människan föds är hon fullständigt beroende av sin givare av kärlek, närhet och omsorg, vanligtvis de båda föräldrarna. För att barnet ska kunna växa upp till en lycklig, stark och harmonisk medmänniska behöver hon växa upp i en lugn och harmonisk miljö. Hon behöver ha sina föräldrar i närheten där det finns en varm famn tillgänglig att krypa in i när man behöver ”tanka” lite närhet och kärlek. Finns inte båda föräldrarna tillgängliga är det näst bästa en av dem, alternativt en sk fullgod föräldraersättare. Jag återkommer till detta ”fullgod” lite senare. Naturligt blir det mamman som blir den av föräldrarna som tar hand om barnet under den första tiden. Det är ju mamman som oftast har bröstmjölken, proppfull med den fysiologiskt mätbara näringen. För det mesta besitter mamman också den lyhördhet inför barnets behov av känslomässig näring, d v s kärlek och närhet, som barnet har ett mycket starkt behov av. En av de effekter som hormonförändringarna orsakar i den havande kvinnans kropp hjälper henne att känslomässigt förbereda sig på det väntade barnet. Detta betyder i klartext att kvinnan är den bäst lämpade av de båda föräldrarna att ta hand om det lilla barnet, åtminstone den viktiga första tiden. Detta resonemang betyder inte att jag nedvärderar mannen om nu någon trodde det. Tvärtom, pappan är också en viktig del i den nya familjekonstellationen. Hans tid kommer i allmänhet lite senare bara. Allt detta är mycket ändamålsenligt arrangerat. Det betyder att även han får god tid att förbereda sig känslomässigt på sina kommande insatser som pappa. Mammans känslouppbyggnad fick ju hela nio månaders försprång pådrivet av en stinn hormonstorm för att uppnå detta ändamål.
Så går dagarna i sakta mak, som blir till veckor. Redan när barnet är omkring en vecka gammalt kan man iaktta de allra första försöken till kommunikation. Som nybliven pappa sitter man förstummad och ser hur ens lilla oformliga krabat kommunicerar med hjälp av spastiska arm- och benrörelser samt ett helt batteri av märkliga ansiktsrörelser. Mamman, som med ömsinta händer håller barnets ansikte en 20-30 cm ifrån sitt eget, tycks bara le mot den lilla samtidigt som hon mjukt hummande bekräftar dess, ur pappans mer rationella perspektiv, våldsamma fäktande med armar och ben. Det är i denna stund lätt att inse att jag bevittnar en djupt innerlig och ordlös kommunikation mellan mor och barn. Det är också lätt att inse att jag som man, som pappa, lätt kan få en känsla av utanförskap. För hur ska jag kunna göra mig gällande när kvinnan så fullständigt uppgår i sin nedärvda förmåga att för varje minut skapa ett känslomässigt band som oavbrutet växer sig allt starkare. Är det kanske dessa små stunder av lycka som är moderskapets innersta väsen? Jag bevittnar häpen hur den lilla alldeles nyss verkade le mot modern. Vad jag dessutom bevittnar, utan att jag då egentligen förstod det, är hur barnet å sin sida sakta bygger upp sin tillit till omvärlden. Och omvärlden ja, när barnet är så här litet är det mamman, och enbart hon, som utgör denna omvärld. Det finns bekräftade undersökningar som visar att små barn inte upplever sig som särskilda från mamman förrän de blivit 10-12 månader. Trots att de inte längre fysiskt befinner sig i moderlivet upplever de, tror man, att de fortfarande utgör en del av henne. Ur barnets perspektiv kan detta betyda att barnet upplever sig vara en del av modern. Kan det vara denna, för oss män, nästan ofattbart innerliga närhet som gör att kvinnan tycks vara ganska nöjd med denna sin uppgift, att skapa och vårda detta lilla liv? Är det kanske därför vi män istället ägnar oss åt att bygga monument, bekriga varandra, handla aktier etcetera? Kanske är det en slags kompensation för att vi själva saknar denna livgivande förmåga?
När barnet blivit runt 12 månader gammalt håller det som bäst på att bygga upp sin egen identitet som ännu så länge bara är i sin linda. Fadern har också börjat göra sig gällande allt mer nu. Barnets omvärld har sedan några månader långsamt utvidgats en del. Nu består omvärlden i huvudsak av tre viktiga poler: mamman, pappan och hemmet. Kanske har barnet, strålande lyckligt, börjat ta sina första stapplande steg på köksgolvet mellan mamman och pappan. Det är fortfarande mycket viktigt att barnet hela tiden får kärleksbekräftelser från föräldrarna. Att den där bekanta och varma famnen fortfarande finns tillgänglig när barnet av någon anledning bara behöver sitta i knät och bli omhållen. Att ”tanka upp lite kärlek” som någon insiktsfullt uttryckte sig. Det är inte ovanligt att barn runt ettårsåldern behöver ”tanka” så ofta som en gång per timma. Det är mycket viktigt att detta behov tillgodoses. För det är i ordets rätta bemärkelse ett behov som måste uppfyllas om barnet ska bli en hel och lycklig människa.
Det är nu tid att föra in begreppet fullgod föräldraersättare för att vidga denna diskussion något. Om någon människa ska kunna kvalificera sig och bli en, ur barnets perspektiv, fullgod ersättare till föräldern/föräldrarna krävs egentligen bara en enda kvalitet eller egenskap hos denne. Den egenskap jag åsyftar är förmågan att kunna ge kärlek. Återigen, ur barnets perspektiv; ingen annan människa kan bli en fullgod föräldraersättare, än en människa hos vilken det lilla barnet känner sig älskat och bekräftat. De flesta av oss har kanske en från vår egen barndom vag minnesbild av just en sådan person. Kanske var det en stor och mjuk person som ofta skrattade. En person som alltid hade en varm och öppen famn och som gärna höll om oss när vi ville hoppa upp i knät och ”tanka”.
När barnet är ca 12 månader ska det börja skolas in på dagis. Det är en vanlig ålder då barn ”kan” skolas in får vi föräldrar veta. För barnet är detta början på en stor och mycket smärtsam förändring av livet. Under själva inskolningen, då en förälder fortfarande finns i närheten, anar kanske barnet ännu inte så mycket av det som väntar. Föräldern kanske beter sig lite underligt; ”Seså, ska du inte gå in i det där rummet och titta på alla de fina leksakerna?”, säger kanske mamman. Verkar hon kanske lite osäker, känns hon lite stel?
Efter en eller två veckors inskolning blir det så oundvikligen dags för den första skarpa avlämningen. Barnet har kanske hunnit bli 13 månader. En känslig ålder då barnet är i full färd med att bygga upp sin egen identitet och sin grundtillit till omvärlden som hitintills i huvudsak bara bestått av mamma, pappa och hemmet. Helt plötsligt räcker mamman (eller pappan) över barnet till en leende dagispersonal. De första sekunderna förstår barnet knappt vad som håller på att hända. Men mycket snart övergår hennes häpenhet till en känsla av att något mycket jobbigt är på gång. Mamma och pappa håller på att försvinna! Jag ska bli lämnad kvar! Ångesten hos det lilla barnet stegras nu snabbt till en nivå som kan beskrivas som traumatisk om man ser på situationen ur ett psykologiskt perspektiv. Denna separation är mycket smärtsam och omskakande för barnet.
Under en del av året jobbar jag som skolfotograf runt om i Sverige. Det är alltså mitt arbete, att på bild försöka fånga barns ansikten just i ett ögonblick då de ser glada ut. Det är inte ett helt lätt jobb. Dagisbarn under tre år är generellt relativt svårflörtade. Ofta kommer jag för att ta mina bilder just under inskolningstiden (augusti/september ungefär). Jag kan då ibland få bevittna hur barnen med ångest i ögonen och med hjärtskärande skrik klamrar sig fast vid sina föräldrar vid avlämningstillfället. Och föräldern kan då känna sig tvingad att dra barnet loss ifrån sig. Om man i dessa stunder tror att barnet inte påverkas negativt av denna separation blundar man sannerligen för verkligheten. Om man har den minsta medkänsla och insikt om barns behov förstår man att varje sådan separation bidrar till att skapa ett litet litet ärr i barnets själ. Barnet å sin sida, upplever varje sådan separation som ett svek. Det behöver kanske betonas här; det är inte föräldrarnas avsikt att svika sitt barn. De måste ju iväg till jobbet. Men, återigen, ur barnets begränsade och traumatiska perspektiv: effekten av varje sådan smärtsam separation upplevs av barnet som ett svek.
Sedan går dagarna, det ena separationstillfället efter det andra adderas på ett omilt vis in i barnets själsliga konstitution. Veckorna blir till månader och snart har barnet slutat gråta vid avlämningarna. Som föräldrar tolkar vi gärna den här situationen som att det ”går bra”. Barnet å sin sida, har placerats i en situation som det av egen bitter erfarenhet vet att det inte kan komma undan. Det är så här det ska vara. Så, vad kan vi förvänta oss för resultat av alla dessa tvångsseparationer på längre sikt? För det första: barnens grundtillit blir, om inte skadad, så åtminstone stukad. För det andra: barn och föräldrar berövas viktig tid där kärleksbanden skulle behöva växa, stärkas och breddas. För att inte tala om barnets byggande av sin identitet och självkänsla som hädanefter mest får försöka göras med någon eller några ur personalen. För det tredje: det skapas en illavarslande känsla av dåligt samvete i trakten runt magen hos föräldrarna. De enda som gagnas av detta dåliga samvete är bl a leksakshandeln som årligen drar in miljarder just tack vare denna känsla.
De viktigaste effekterna av vad en stukad eller skadad grundtillit kan orsaka kan vi kanske se om vi öppnar upp våra ögon och tittar på hur vi lever i samhället idag. Att så många lever i ensamhushåll beror kanske mer på en utbredd rädsla för närhet snarare än att vi har blivit självständiga. En alltmer utbredd känsla av meningslöshet kan ha sitt upphov i att vi inte fick kärlek och närhet i tillräcklig mängd när vi som bäst behövde det. Många upplever att kärlekslösheten och rotlösheten breder ut sig i vårt land. Den här uppräkningen kan göras mycket längre om man har lust. Det är min fasta övertygelse att barn som växer upp i en kärleksfull hemmiljö med goda, förstående och harmoniska föräldrar ”automatiskt” själva blir goda och harmoniska vuxna.
Framställningen kan tyckas vara väl stereotypisk och ensidig för många läsare. Ute i vardagen upprepas sannolikt det beskrivna i ett stort antal nyanser och variationer. Vissa läsare kanske inte alls känner igen sig medan andra gör det desto mer. Det har inte varit min avsikt att peka med hela handen och visa läsaren ”verkligheten”. Den är allt för komplex för att beskrivas med några få sidor text. Utan istället är det, som jag tidigare nämnt, ett försök att förstå denna min samtid. En annan avsikt är att försöka visa hur våra barn kanske upplever dagisvistelsen ur barnens mer känsliga perspektiv. Jag upplever att vi som föräldrar helst vill blunda för det som våra ögon och känslor förmedlar till oss. Dels eftersom vi tycker oss inte ha några val, dels kanske för att alla dessa tvångsseparationer är smärtsamma även för oss föräldrar.
|
|
|
 |
|
    |
|
|
Vill du bli medlem i haro eller kanske bara prenumerera på vår tidning? |
|
|
|
   |
|
|
Läs här om både nya och gamla böcker som berör föräldraskapet, familjelivet och samhällsdebatten! |
|
|
|
|
